Bron 2.0 – Svenskfinsk vänskap

Bron mellan Sverige och Danmark är omskriven och har i stora delar av världen nästan har blivit synonymt med just ordet “bron” tack vare den populära kriminalserien. Låt oss berätta om en något mindre känd bro och ett spännande gränsöverskridande projekt, nämligen järnvägssträckningen mellan Laurila och Haparanda med bron över Torneälven som anlades år 1919 och förenar Haparanda i Sverige med Torneå i Finland.

Öresundsbron. Svinesundsbron. Bron över Torneälven. Det är något vackert och symboliskt, nästan poetiskt, med gränsöverskridande broar. Broar som förenar och skapar möten och handel mellan människor och möjliggör nya trafikflöden och beteenden.

Som sydsvensk reflekterar man kanske inte så mycket över Sverige och Finlands markgräns. När man besöker Haparanda och Torneå – eller Tornio på finska – slås man av vad omärkbar och naturlig övergången känns. Städerna är i princip hopväxta och man kan röra sig ledigt över gränsen, åtminstone till fots eller bil. Någonstans mellan Ikea och köpcentret Rajalla inser man att skyltarna har bytt språk.

Outnyttjad potential släpps loss

Vad gäller järnvägskopplingen är saken en annan och det finns ett par övergripande hinder. För det första har länderna olika signalsystem, åtminstone fram till dess att ERTMS är fullt utrullat i båda länderna. Och dessutom är spårvidden olika, 1435 mm i Sverige mot 1524 i Finland.

Det finns visserligen järnväg mellan Haparanda och Torneå men den är inte i speciellt konkurrenskraftigt skick i nuläget. Framför allt är den inte elektrifierad så den trafik som körs måste ske via diesellok. Trafiken är följaktligen ganska blygsam både vad gäller persontrafik och gods. De olika spårvidderna har man löst med att sista kilometern till Haparanda har dubbla spårvidder.

Vad skulle en upprustning av denna sträckning skapa för möjligheter? Persontrafik finns mellan Helsingfors och Kolari, inte långt från Pajala. Anslutning till svenska tåg söderut skulle skapa bättre persontrafik mellan städer som till exempel Uleåborg/Oulu, Kemi, Boden, Luleå och Umeå. Norra delarna av Sverige och Finland har också stor turism. Gods skulle kunna transporteras över gränsen till en lägre kostnad om man elektrifierar och därmed slipper köra med diesellok. På Nordkalotten finns stora naturtillgångar och hamnen i Röyttä har potential att växa. Att rusta upp banan framstår alltså som hyfsat lågt hängande frukt med mycket potential.

Det positiva är att detta spännande projekt alltså redan nu drivs och beräknas vara klart 2024. STHK tillsammans med finska Welado medverkar och leder en del av arbetet i projektet.

Matti leder arbetet

I infrastruktursammanhang kanske projektet kan ses som ganska lågt hängande frukt, men man anar att det som i de flesta projekt finns utmaningar att brottas med. Jag pratade med Matti Tervonen som är projektledare på Welado och för övrigt även Welados VD för att höra mer om arbetet.

Matti, berätta om projektet!

- Huvuduppdraget är att elektrifiera 25 km järnväg från Laurila för anslutning av finska passagerartåg till Haparanda, så att passagerarna sedan kan gå över perrongen för vidare resa söderut i Sverige. I samband med detta rustar vi upp järnvägen vad gäller signalsystem och växlar och även upprustning av bron över Torneälven/Tornionjoki. Vissa spårjusteringar görs också.

Vad bidrar vi med?

- Förenklat kan man säga att vi stöttar finska transportmyndigheten i sitt projekt genom att säkerställa kvalitet och leverans gentemot underleverantörerna. Även svenska Trafikverket är inblandat i och med den sista kilometern in till Haparanda station. Vi bidrar med ett team som tillför kompetens i form av projektledning, projektingenjörer och specialister inom signal, risk och säkerhet.

Vilka utmaningar har ni stött på?

- Den största utmaningen, och kanske den mest uppenbara, är att det är ett gränsöverskridande projekt. Delarna av sträckan som ligger i Sverige har ett annat ägandeskap och andra bestämmelser och processer kring underhåll och godkännanden. Därför är den svenska medarbetaren i projektet mycket viktig. 

Matti berättar att projektet påbörjades i år, 2022, och nu befinner sig i designfasen. Nästa år påbörjas konstruktionsfasen för att sedan godkännas och avslutas i slutet av 2024.

Ellinor är gränssnittet mot svenska myndigheter

Som Matti nämnde har projektet en medarbetare från svensk sida, nämligen Ellinor Karlsson på STHK:s kontor i Örnsköldsvik.

Ellinor, vad är din roll i projektet?

- Eftersom det är ett gränsöverskridande projekt behövs det någon som har kunskap om godkännanden och processer inom svenska myndigheter, främst 

Trafikverket och Transportstyrelsen. Det är en del dokument och tillstånd som måste finnas på plats. Sedan underlättar det givetvis att kommunicera med svenska myndigheter på svenska.

Avslutningsvis konstaterar vi att det ska bli väldigt intressant att följa detta projekt framöver och se hur området utvecklas. Infrastruktur och järnvägen har stor betydelse och skapar förutsättningar för områdets utveckling. För oss på STHK och Welado har projektet också en stark symbolik, nämligen samarbetet mellan företagen. Och svenskfinsk vänskap.