Stefan Ankarstav – mannen som kunde tala om fordon

Min namne och kollega sedan ett antal år tillhör definitivt inte den svårpratade typen. Stefan är den som alltid ser en, hälsar glatt på alla han känner och som alltid tar sig tid att prata. Detta i kombination med en hyfsat aktningsvärd ålder har skapat ett stort kontaktnät, inte minst i järnvägsbranschen. Under samtalet noterar jag att han ofta kallar tidigare kollegor för sin “kompis”, eller lägger till ett “honom umgås jag fortfarande med faktiskt”.

Jag drar mig till minnes att en annan kollega berättade att han lite smått brådskande skulle passera en korridor hos en kund tillsammans med Stefan för att gå på ett möte. Tiden för denna passage översteg dock vida kalkylen eftersom Stefan kände så många som “ville växla några ord”.

Tidstypiskt nog stämmer vi träff för denna intervju via Teams. Efter inledande snack som på coronaabstinensvis drar i väg ganska långt åt alla möjliga håll kör vi till slut igång själva intervjun.

Stefan, om vi backar till din uppväxt. Fanns det något där som antydde din framtida tågbana? Var du en tågkille?

– Nej, alltså, jag hade visserligen som många andra på den tiden modelljärnväg men jag var inte någon tågnörd. Jag är det inte nu heller egentligen. Men redan tidigt ville jag gärna öppna trasiga eller hela saker som innehöll elektronik, greja lite med dem och sätta ihop dem igen, oftast fungerande. Jag vet inte hur det gick till riktigt.

Mycket experimentellt hemmabyggande med elektronikkomponenter blev det också. Mest för eget bruk och nöje men han byggde och monterade även egenhändigt konstruerade billarm åt vänner och bekanta.

När det var dags att välja gymnasium följde Stefan den naturliga riktningen, det blev den tvååriga praktiskt inriktade el-telelinjen (ja, linje hette det på den tiden). Senare läste han in fyraårig teknisk linje på kvällstid.

– Jag var nog ingen stjärna i skolan egentligen. Jag har alltid varit mer praktisk och lösningsorienterad.

Hamnade du i järnvägsbranschen direkt efter studierna?

– Nej, efter en kort tid på Gustavsberg hamnade jag på Ericsson, eller LM Ericsson som det hette då, detta var på 70-talet. Jag höll på med provning av AXE-telefonväxlar vilket var ganska nytt. Jag trivdes bra med det, växlarna var moderna med kretskort och elektronik vilket jag ju gillade. Senare gjorde jag en internförflyttning till Ericsson Signal Systems som tillverkade signalsystem för järnväg.

Det var alltså detta företag som senare köptes upp av ABB under ledning av Percy Barnevik och senare blev EB Signal, ABB Signal, Adtranz för att under en längre tid hamna hos det kanadensiska företaget som började som snöskotertillverkare, Bombardier. Alldeles nyligen övergick verksamheten till Alstom.

– Jag jobbade mycket med reläställverk 65 och ett modulställverk som Ericsson tagit fram. Vi satt i Västberga och jobbade bland annat med ett projekt med stationer som skulle till Bangladesh. Jag driftsatte även malmbangården uppe i Narvik. Men jag insåg att jag egentligen tyckte att själva fordonen var roligare, så efter några år på Ericsson Signal sökte jag mig vidare till SL för att jobba med tunnelbanevagnar som fordonsingenjör.

Vilka vagnar var det som gällde då?

– Jag jobbade mycket med C14z-vagnarna, eller Cz som vi kallade dem, med asynkron drift. Detta var provvagnar för teknik som skulle användas i efterföljande C20. Det blev bara fyra stycken C14z.

– Jag mer eller mindre bodde i vagnarna under ett par år där ute i Rissne. Vi hade en del utbyte med gänget som höll på med X2000, de byggde på samma teknik. Hur som helst kände jag att jag hade hittat min grej, fordon. Framför allt sånt som har med el och elektronik att göra, men det är ju ganska mycket som gör det på ett fordon.

Jag läser hans meritförteckning. F33, F41, Cx, C14Z, C20, RC, X1, X2, X11-14, X2k, A32, X31, X40, X60 och X61. Listan på kryptiska fordonsbeteckningar Stefan har jobbat med kan göras lång. Det får nog anses uppenbart att fordon är hans grej.

Vad skulle du säga är svaga punkter på järnvägsfordon generellt?

– Insteg och dörrar är känsligt. Många människor går där med smutsiga, blöta skor. Det kommer fukt från regn, snö och fuktiga vindar. Dessutom öppnas och stängs dörrarna ju hela tiden. Det är ibland svåra fel att hitta också. Jo, det är helt klart en känslig punkt som orsakar mycket störningar. Det är ju driftstörningar som kostar. Hjul är också känsligt, eller åtminstone dyrt att svarva om. Det blir platta hjul av att hjulen låser sig och ibland måste det komfortsvarvas på grund av mindre ojämnheter.

Han har jobbat mycket i verkstaden med felsökning av trasiga fordon och tester av levererade fordon. Men han har även jobbat mycket med inköp och långsiktiga strategier kring hur man kan förlänga livstiden på fordon, eller utvärdera om det ens är lönt i stället för att köpa nya. Det är när man tar med sig erfarenheterna från verkstaden in i inköp och de långsiktiga strategierna som det blir intressant.

Genom åren har Stefan haft ett antal arbetsgivare. Till exempel SJ:s maskindivision – senare Traintech, Interfleet, SNC Lavallin och som nu heter Atkins. Och Euromaint i Göteborg som senare togs över av Alstom. Det blev även en sväng till på SL, den här gången för att jobba med pendeltågen X60.

Även hos oss på STHK har Stefan naturligtvis jobbat mycket med fordonsnära arbetsuppgifter. Han har varit involverad i Saltsjöbanan, Tvärbanan och RC-lok exempelvis.

– Nu jobbar jag en del på Tvärbanan med ett nytt system för växelstyrning på Kistagrenen. Jag åker ut i bland till Ulvsundadepån och mäter och donar. Det är jättekul!

För Stefan är en alltjämt en praktiker som inte vill sitta vid sitt skrivbord hela tiden, han vill ut i fält eller i verkstan och se hur det funkar. Eller inte funkar.

Stefan pratar med en tydlig stockholmsk dialekt. Hans föräldrar bodde i Bagarmossen och Farsta när han växte upp. Bortsett från en sejour i Göteborg har han varit huvudstaden med kranskommuner trogen. Märkligt nog blev det så att båda barnen rotade sig på västkusten, trots att flytten dit blev något av en parentes för Stefan och hans fru Ulrika som för övrigt jobbar på Kungliga Slottet.

Vad sysslar du med när du inte jobbar?

– Jag älskar att vara ute i skog och mark och njuta av stillheten. Jag vandrar gärna och paddlar mycket kanot, jag har några gamla träkanadensare från 40- och 50-talet. Vi har en stuga i Foskros, några mil rakt ut i vildmarken i närheten av Idre. Bland det bästa jag vet är att ta med mig en kaffetermos och gå upp på den närliggande fjälltoppen. Sen bara sitter jag där precis ovanför trädgränsen med mitt kaffe och kanske en whisky. Jag gillar att åka skidor och snöskoter också förresten.

Jag påminns om att jag hört en annan anekdot om att Stefan körde snöskoter och att variatorremmen gick av någonstans ute i obygden. Själv hade jag nog fått ett rejält stresspåslag och funderat på hur man skulle kunna få hjälp att komma därifrån i den pressade situationen. Han lyckades dock reparera remmen, oklart hur. Jag kan se det framför mig, en inte alls nedstämd Stefan gnuggar händerna och: “Ah, det här löser vi serru!”.

Om du skulle säga något oväntat om dig själv vad skulle det vara?

– Jag är lite italofil. Gillar italienska bilar och motorcyklar, har en Alfa Romeo och en Ducati. Jag brukar säga att de aldrig går sönder, det brukar alltid reta någon. Italiensk mat och vin är också trevligt. Och så har jag haft en zoobutik i Uddevalla, det kanske är lite oväntat.

Han berättar också att han och en kompis har cyklat från Stockholm till stugan i Dalarna knappt 50 mil bort på en motorassisterad tandemcykel bestyckad med en Victoriamotor från 1952. Det låter ju ganska – hur ska jag säga – galet. Men känner man Stefan är det egentligen inte så oväntat när jag tänker efter.